MISAC
Medicinsk forskning och utveckling
Leg. Tandl. Christer Malmström

spacer
 Startsidan
spacer
 Introduktion
spacer
 Böcker & video
spacer
 Egen forskning
spacer
 Egna artiklar
spacer
 Patientinformation
spacer
 Hälsodeklaration
spacer
 Viktiga artiklar
spacer
 Länkar
spacer
 Bra adresser
bullet

Stock A

bullet

Kvicksilver i tandfyllnadsmaterial

bullet

The Malmström high fiber protocol

bullet

Hur mycket kvicksilver får vi i oss?

bullet

Tandläkare fick lyssnarpris

bullet

Det finns hopp!

bullet

Korrosion av amalgam orsakar sprickor

bullet

Sanningssägarna i Kiel



Stock A

Die gefährlichkeit des Quecksilberdampfes
Zeitschrift für angewandte Chemie 1926:39:461-488

Kvicksilverångans farlighet
Alfred Stock, Berlin-Dahlem, Kaiser-Wilhelm-Institutet för Kemi
Till svenska av Mats Hansson

När jag beslutar mig för att låta en större publik ta del av personliga besvär, som i sig själva inte angår andra och därför inte skulle vara värda att publicera, så är det på grund av en intensiv önskan att bespara andra som har något att göra med metalliskt kvicksilver, de mycket dåliga erfarenheter som har förstört en stor del av mitt liv och att eftertryckligt varna för den flyktiga metallen. Jag kan idag fritt berätta om det eftersom det lyckligtvis är tillräckligt i förgången tid och ett avslutat förhållande.

De smygande farorna med kvicksilver är inte tillräckligt kända och är alltför lite uppmärksanmade på just de platser där personer är speciellt hotade, dvs i kemiska och fysikaliska laboratorier.

Under nästan 25 år led jag av symtom, i början endast svaga och tillfälliga, med tiden ökande till nästan outhärdlighet och som kom mig att tvivla på om jag skulle kunna fortsätta mitt vetenskapliga arbete. Orsaken var inte känd av mig eller av någon av de många utmärkta läkare som jag besökte för att söka råd. Det ansågs möjligt att mina problem orsakades av en speciellt trång näsgång och en osedvanlig känslighet hos nässlemhinnan. Min näsa behandlades därför under årtionden med frätning, bränning, massage, elektricitet och blodiga operationer. Utan Resultat! För två år sedan hände något: några av mina medarbetare insjuknade med liknande symtom - och det avslöjades att orsaken var en smygande kvicksilverförgiftning. Genom mitt kemiska arbete; studiet av flyktiga föreningar med vacuum-teknik varvid användes kärl med kvicksilver, kvicksilverpumpar, manometrar och ventiler, så var jag under 25 år i ständig kontakt med kvicksilver.

Det är idag inte möjligt att betvivla orsakssambandet eftersom alla symtom, om också ännu inte fullständigt, har försvunnit (och för en kort tid sedan klart uppenbarade sig igen när jag för en tid arbetade i kvicksilverhaltig luft p g a ett missöde med ventilationen av mitt laboratorium) då jag under två år har skyddat mig från inandning av kvicksilverånga.

Jag skall ge en beskrivniag av symtomen och hur de utveclade sig med tiden. De stämmer, t o m i detalj med alla smygande förgiftningar med kvicksilverånga, något som mina medarbetare och andra kemister kunde bekräfta. De var och är, mestadels ovetande, offer för förgiftning av kvicksilverånga och vet inte orsaken till sina besvär. Många symtom har, tills nu, inte tillräckligt beskrivits och den smygande kvicksilver-förgiftningen har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Hos mig startade det med periodiskt uppträdande lätt huvudvärk och lätt yrsel, ökande med åren till ständig nervös oro och irritabilitet, till ett tryck över huvudet som gjorde tänkandet svårt, till ständigt ökande huvudvärk, slutligen nästan oavbruten och kvalfull (sitter mest över ögonen) och intensiv yrsel som var förbunden med synbesvär (dim-och dubbelseende). Snart påverkades även de övre luftvägarna; i början lätt och tillfä11ig katarr i näsan, sedan ständigt täppt i näsan med kontinuerlig inflammation av nässlemhinnan med ofta blodig slemavsöndring och bildning av skorpor, våldsamma halsinflammationer och smärtor i öronen förbundet med nedsatt hörsel och nedsatt luktförmåga (kvarstod för en del ämnen som cyanväte), aversion mot tobaksrök. Under de sista åren innan orsaken upptäcktes visade sig andra symtom; ökad salivavsöndring, sur-fadd smak i munnen, ögoninflammationer, inflammationer i munslemhinnan, blåsor, känsliga och såriga fläckar på tungan, gommen, tandköttet, insidan av läpparna och kinderna, rodnad av tandköttet och lätt blödning vid tandborstning, tandvärk, tillbakadragande av tandköttet från tänderna och uppträdande av tandköttsfickor, tillfälligt lossnande av enstaka tänder. Mun-och tandförändringarna uppträdde sent hos mig (höjdpunkten av dessa förändringar inträffade inte förrän månader efter det förgiftningen hade upptäckts) eftersom jag sedan barndomen hade varit noga med munhygienen (t ex varje kväll långvarig sköljning med 1,5 % väteperoxidlösning och sedan med natriumbikarbonat). Om detta inte hade varit fallet så skulle muninflammationerna kanske kommit mig att upptäcka orsaken till symtomen tidigare.

Ytterligare symtom var: intellektuell utmattning och depression, brist på energi och förmåga att arbeta, speciellt intellektuellt arbete, ökat behov av sömn, darrning av de utsträckta fingrarna, ofta också ögonlocken, smärtor på olika ställen, huggande smärtor i ryggen, ben och armar, tryck runt levern, plötsliga urinträngningar och diarreer utan speciell orsak, lindriga blåsor på insidan av armarna och på övre delen av benen.

De yttranden som var mest besvärande för en person med intellektuellt arbete var förlusten av minnet. Mitt ursprungligen mycket goda minne blev sämre och sämre så att jag, för två år sedan, var nära total minnesförlust. Bara med hjälp av omfattande anteckningar och med avsevärd ansträngning var det möjligt att skriva ett arbete eller att hålla en föreläsning. Jag kunde glömma telefonnumret på väg från telefonkatalogen till telefonen; jag kunde glömma nästan allt jag hade lärt utantill, innehållet i böcker och teaterstycken jag nyligen läst och sett, innehållet i mina egna arbeten jag publicerat. Det var omöjligt för mig att komma ihåg nummer eller namn. Ofta kunde jag inte komma ihåg namnet på nära vänner. Speciellt allvarligt påverkades förmågan att räkna, för matematiskt tänkande, också förmågan att spela schack. Den nedtryckta förmågan att minnas och att göra beräkningar verkar vara ett speciellt kännetecken på smygande förgiftning av kvicksilverånga. Detta var också uppenbart hos mina medarbetare och hos andra personer som länge utsatts för kvicksilverånga, fall som nu har kommit till min kännedom. Strax efter vi hade upptäckt vad som var fel försökte jag och två medarbetare avsluta ett arbete vilket krävde beräkningar. Ingen av oss kunde addera 10-20 stora tal utan att göra fel!

I motsats till endast en liten effekt på kroppsstyrkan, t ex vid bergsklättring, så var den intellektuella kapaciteten också på andra sätt nedtryckt, om än inte så allvarligt som minnet. Det fanns även psykisk nedstämdhet, en plågsam inre oro, med tiden också orsakande orolig sömn. Av naturen sällskaplig och full av livsglädje så drog jag mig in i mig själv, skydde officiella sammanträffanden, folk och sociala kontakter, förlorade kärleken till konst och natur. Humorn rostade inne. Svårigheter som jag tidigare lätt hade klarat (och idag åter lätt kan klara) verkade oöverstigliga. Det vetenskapliga arbetet krävde avsevärd kraftansträngning. Jag tvingade mig in i laboratoriet men kunde inte producera något av värde trots alla ansträngningar. Mina tankar var tunga och pedantiska. Jag fick avstå från att deltaga i angelägenheter som inte var av omedelbar vikt. Föreläsningarna, tidigare något jag tyckte om, blev tortyr. Förberedelserna till en föreläsning, skrivandet av ett arbete, till och med ett enkelt brev, fordrade enorm ansträngning för att hantera innehållet och språket. Inte sällan hände det att jag skrev ord fel eller glömde bokstäver. Att vara medveten om dessa brister, att inte veta deras orsak, att inte veta något sätt att bli av med dem, att befara ytterligare försämring - det var inte vackert!

Alla försök att förbättra mitt tillstånd misslyckades. Flera veckor i bergen var till ingen nytta; jag kände mig inte mindre eländig där än i Berlin. Näsbehadlingarna och operationerna gav ofta kortvariga men inte varaktiga förbättringar. Det var anmärkningsvärt att alla psykiska symtom försvann för timmar när läkaren behandlade vissa ställen i övre delen av näsan med kokain; om den rätta fläcken behandlades försvann huvudvärk och yrsel, ofta inom ett par minuter. Minne, arbetsförmåga och gott humör kom tillbaka, tyvärr bara som tillfälliga gäster. Jag använde ofta metoden för att få tillbaka min förmåga inför en föreläsning, viktigt möte etc.

Som jag tidigare nämnt så hade också mina medarbetare i laboratoriet; assistenter, doktorander, tekniker, olika symtom: depression utan uppenbar orsak, dåligt minne, huvudvärk och yrsel, då och då mag-tarm besvär, smärtor i armar och ben, lätta muninflammatioaer, katarrer i näsan m m. Hos en person var vissa symtom värre, hos en annan några andra, uppenbarligen hos var och en på hans svagaste punkt. Alla visade trötthet och nedsatt intellektuell kapacitet. Ingen kom emellertid på iden att det kunde vara en gemensam orsak för oss alla. Inte förrän en lycklig - olycklig händelse slutligen öppnade ögonen hos oss.

För att spara pengar så hade vi 1921 kopplat bort ventilationsanläggningen i vårt Kaiser-Wilhelm Institut för Kemi; en anläggning som drog mycket dyrbar elektrisk ström. Sedan mitten av 1923 arbetade två av mina medarbetare, en assistent och en spansk gästforskare, med täthetsmätningar i ett litet rum. Mätningarna fordrade konstant temperatur och fönster och dörrar hölls stängda. Arbetet måste avslutas före början av 1924 eftersom min assistent skulle tillträda en tjänst inom industrin och den spanske kollegan måste återvända till sitt hemland. Därför påskyndades arbetet och den noggranna renligheten vi annars iakttog försummades i detta rum. Utspritt kvicksilver blev kvarlämnat i springor och fogar i golvet och under laboratoriestativ. Istället för en smygande kvicksilverförgiftning var det bäddat för en mer akut och lättare igenkännlig akut förgiftning. Assistenten blev allvarligt sjuk, inte bara med huvudvärk och intellektuell depression utan också med allvarlig kroppslig försämring, sår i munnen m m. Hans bror som var läkare, tyckte att tillståndet påminde om kvicksilverförgiftning. Den kände toxikologen, L. Lewin, som vi tillkallade, urdersökte laboratoriepersonalen och förklarade att enligt hans erfarenhet, så led vi alla med säkerhet av kvicksilverförgiftning.

Kvicksilver återfanns i luften i laboratorierna liksom i urinen hos alla påverkade personer. Kvicksilverkoncentrationerna varierade från rum till rum, från några tusendels till några hundradels milligram per kubikmeter. Detta är endast en bråkdel av vad luft kan innehålla när den är mättad med kvicksilverånga (ca 12 mg/m³). Eftersom en människa andas ca 1/2 m³ luft per timme och den inandade kvicksilverångan, som det verkar, till största delen absorberas i lungorna, så räcker det med endast en kort vistelse i kvicksilvermättad luft för att orsaka en akut förgiftning.

När luft som innehåller små mängder kvicksilverånga inandas så tar det lång tid innan förgiftningen blir uppenbar. Under ett till två år kan symtomen begränsas till trötthet och långsam försämring av intellektuell förmåga och minne. T ex den spanske gästen fick inte muninflammationer förrän vid slutet av det år han stannade hos oss och de nådde sin höjdpunkt en månad efter han lämnat oss och inte längre var exponerad för kvicksilver. De psykiska effekterna hade han känt tidigare: utan att veta deras orsaker. "Det var som om jag blev dummare i Tyskland." Och likartade observationer kunde jag göra hos mina andra medarbetare. Nästan alla doktorander i mitt laboratorium hade svårt att bli kvalificerade för doktorsgraden. Om studenterna och assistenterna lämnade laboratoriet efter några år så återhämtade de sig utan vetskap om förgiftningen. På mig själv utvecklade sig effekterna av de minimala mängderna kvicksilver som jag beskrivit.

Särskilt kännetecknande för denna typ av smygande kvicksilverförgiftning är plötsliga svängningar i tillståndet. Efter några veckor med bättre hälsa följer, ofta helt plötsligt, en tid med mer besvär. Detta gäller också för återfallen under tillfrisknandet. När min sjukdom var på höjdpunkten var den generella regeln: en eller två dagar med uthärdligt tillstånd, sedan ökad salivavsöndring och katarr i näsan, struphuvudet och luftrören, inflammationer runt tänderna, allvarlig svaghet och yrsel, plågsam huvudvärk, ofta också ledsmärtor och diarré. Huvudvärken, yrseln och minnessvagheten är förbunden med nerverna i övre delen av näsan som effekten av kokainbehandlingen visat.

Återhämtningen från smygande kvicksilverförgiftning, efter att ha eliminerat giftkällan, är ytterst långsam och det blir ofta återfall. Professor Lewin sade detta till oss och utvecklingen av vårt tillstånd har visat att han hade rätt. Den nödvändiga tiden beror tydligen på längden av förgiftningen, kanske också på personens ålder. Mina medarbetare som lämnade laboratoriet återhämtade sig lyckligtvis inom ett eller två år från alla symtom och har återfått sin tankekraft och sitt minne i full utsträckning. Men även dessa personer fick genomlida återfall av psykisk och fysisk natur (speciellt muninflammationer). En del av assistenterna och teknikerna fortsätter att arbeta här och vi kan olyckligtvis inte undvika att använda kvicksilver. De har nu, nära två år efter förgiftningen, klara men allt svagare symtom. Jag exponerades för de skadliga effekterna under mer än 20 år och den fullständiga återhämtningen tar uppenbarligen längsta tiden; arbetskapaciteten är nästan tillbaka, bara tillfälliga återfall (huvudvärk, yrsel och muninflammationer) påverkar mig något. Att döma av återhämtandet hittills så tvivlar jag inte på att alla mina medarbetare och jag själv fullständigt kommer att hämta oss från alla symtom. Det är troligt att det tar år att utsöndra kvicksilvret som har tagits upp av kroppen under åratal.

Det verkar som det efter en kvicksilverförgiftning följer en speciell känslighet för ny exponering för kvicksilverånga. En del av oss, som på grurd av arbete eller fel i ventilationssystemet, på nytt exponerades för kvicksilver, kände det omedelbart som ett ökat antal återfall. Detta verkar förståeligt eftersom den långa tiden för sjukdomens utveckling visar att en viss tröskel måste överskridas för att symtomen skall uppenbara sig. Tröskeln kommer säkert lätt att nås igen under återhämtandet och varje ytterligate mängd kvicksilver kommer att förvärra tillståndet.

Vi försökte på olika sätt att påskynda rehabiliteringen med hjälp av råd från läkare; användande av diuretika och ämnen för atf påskynda avsöndring i avföringen, heta bad, intag av små mängder natrium-jodid. Jag har inte intryck av att återhämtandet nämnvärt påskyndades genom dessa åtgärder. Jod förmodas bringa metallen i lösning från olösliga organiska kvicksilverföreningar, den form som kvicksilver förmodligen är bunden i inuti kroppen. Jag kunde inte demonstrera på mig själv att signifikant större mängder kvicksilver utsöndrades i urinen efter intag av jod. Vi förväntade oss inte att diuretika skulle ha någon effekt eftersom vi hade visat att kvicksilver-exkretionen i urinen snart stoppade. Medicinkonsten har tyvärr inget medel som kan avgifta kroppen från kvicksilver.

Att vara i friska luften verkar vara det bästa för att de subjektiva symtomen skall kännas mindre. Novalgin har en del effekt på lätt huvudvärk och yrsel. I allmänhet måste man låta tiden ta bort de störande inflytandena från kroppen. Några veckors vistelse i bergen och en resa till sydligare latituder gav mig knappast snabbare återhämtande än hemma fast den psykiska vilan hade en positiv effekt på nerverna.

Varför igenkändes inte vår sjukdom som kvicksilverförgiftning tidigare? Jag har ofta frågat mig detta, inte utan förebråelser. De första symtomen vid en långsam kvicksilverförgiftning, innan några munsymtom uppenbarar sig, är knappast kända av den medicinska världen. De är trötthet, nedsatt tankeförmåga och minne, lätt huvudvärk och yrsel, tillfällig diarré. Inte heller var det känt att näsan och övre luftvägarna påverkades. Just detta ledde mig själv och mina läkare på fel spår och har också lurat andra som jag känner till. En av mina assistenter behandlades under lång tid för bihåleinflammation tills den rätta orsaken upptäcktes. Även svårigheterna att tänka gör det svårt för den påverkade personen att ställa en korrekt diagnos på sina problem: Quem Mercurius perdere vult, dementat prius!

I detta sammanhang är det på sin plats att varna för en annan källa till smygande kvicksilverförgiftning: dentala amalgamfyllningar. Professor Lewin rådde mig omedelbart, sedan han diagnosticerat kvicksilverförgiftningen, att byta ut mot annat material de amalgamfyllningar jag hade sedan ungdomen i avsevärt antal. Han påpekade ett fall han kände till, en universitetskollega (Prof Jaenscg, Univ. i Marburg) som var på gränsen till psykisk och fysisk kollaps när orsaken, i grevens tid, befanns vara de många amalgamfyllningar han hade sedan ungdomen. Efter deras borttagande återhämtade han sig långsamt.

Tandläkarna föredrog tidigare koppar-och kadmiumamalgam och använder idag silveramalgam för att fylla tänderna eftersom dessa amalgam är lätta att hantera och fyller ut håligheterna väl. Silveramalgam är bättre än de andra amalgamen som korroderar avsevärt med tiden. Även silveramalgamen avger emellertid kvicksilverånga vid mun-temperatur som följande experiment bevisade.

Vi inneslöt silveramalgambitar i glasrör, böjda i rät vinkel, evakuerade dem och upphettade den horisontella delen med amalgamet till 30-35ºC, kylde den andra delen i is eller flytande luft och bestämde mängden kvicksilver som destillerade över.

  1. Amalgambit, noga framställd av en tandläkare av metallpulver och kvicksilver för detta experiment. Vikt 0,801 g, innesluten i glasröret 24 tim efter framställning, upphettad i 12 dagar, kylning med flytande luft. Destillerat över: 11,2 milligram kvicksilver.
  2. Likadan, vikt 0,810 g. Tre veckor efter framställning för att få så fullständigt hårdnande som möjligt och sedan innesluten i ett glasrör. Upphettad under 12 dagar, kylning med flytande luft Destillerat över: 15,3 milligram.
  3. En amalgambit, noga framställd med så lite kvicksilver som möjligt. Vikt 1,000 g, tre veckors hårdnande, 9 dagar upphettning, kylning med is: 8,2 milligram kvicksilver.
  4. Amalgamfyllning som hade varit i en tand uader ett år och hade fallit ut. Vikt 0,894 g, 14 dagars upphettning, kylning med flytande luft: 29,4 milligram kvicksilver.

Otvivelaktigt kommer fyllningar som dessa att långsamt också avge kvicksilver i munnen och ge den inandade luften en låg halt av kvicksilver som måste vara skadlig på lång sikt. De gamla koppar- och kadmiumamalgamen bör vara ännu farligare.

Tandvården borde helt undvika andvändandet av amalgam till fyllningar eller åtminstone inte använda det närhelst detta är möjligt. Det är inga tvivel om att många symtom: trötthet, depression, irritabilitet, yrsel, dåligt minne, muninflammationer, diarré, aptitförlust och kronisk katarr ofta är orsakade av kvicksilver som kroppen exponeras för från amalgamfyllningar, i små mängder men ständigt. Läkare bör allvarligt beakta detta faktum. Det kommer då sannolikt att visa sig att det tanklösa införandet av amalgam som tandfyllningsmaterial var en svår försyndelse mot mänskligheten.

Smygande kvicksilverförgiftningar är säkert mycket vanligare än man vanligen tror. Detta gäller speciellt för kemister och fysiker som ofta har mycket med kvicksilver att göra. Faran uppmärksammas alltför lite och den verkliga orsaken till problem och sjukdomar igenkänns inte. I litteraturen rapporteras knappast något om detta (undantag från senare tid är en rapport av A. Blomquist, Ber. Dtsch. Pharmaz. Ges. 23, 1923, 29 om allmän förgiftning av kvicksilverånga vid fysiologiska institutet vid Uppsala Universitet). Sedan vårt olyckliga öde hade klarats upp har jag fått kännedom om cirka ett dussin fall av smygande kvicksilverförgiftning enbart bland mina bekanta; nästan alltid med samma symtom, flertalet feldiagnosticerade och därför felbehandlade. Ett typiskt exempel är en kollega från ett annat land som länge arbetat med kvicksilverapparatur. När han besökte mig och jag frågade om han aldrig känt några symtom på kvicksilver-förgiftning så förnekade han detta. Ytterligare frågor om hans hälsotillstånd besvarades med: "Jag har ett eländigt hälsotillstånd; Jag har lidit av neurasteni under flera år. Jag har varit tvungen att ge upp laboratoriearbetet under långa perioder etc". Läkarna hade provat olika behandlingar, hade behandlat honom för mag- tarm- och bröstsjukdomar, med speciell föda m m. I själva verket hade han en uttalad kvicksilverförgiftning, något som nu har fastställts utan tvivel.

Faraday var säkert ett omisstänksamt offer för kvicksilverförgiftning. Under de senare tre till fyra decennierna av sitt liv som slutade vid nära 80 års ålder, led han mer och mer av problem som gjorde hans vetenskapliga arbete allt svårare. Han har beskrivit detta i sina brev och i sin levnadsbeskrivning där dessa problem upptar stort utrymme. Läkarna tolkade det som neurasteni och förtidig åderförkalkning. Problemen bestod i periodisk uttalad utmattning och intellektuell otillräcklighet, i irriterande svaghet, huvudvärk, yrsel, "reumatism" och speciellt i en alltmer uttalad minnesförlust (jämför E. Jentsch: Faradays Gedächtnichtsschwäche, Naturwissenschaften 3, 1915, 625 & 637).

Trots att han var besparad allvarliga "kroppsliga" sjukdomar och även i mogen ålder var en spänstig vandrare och simmare, så undvek Faraday under sista tredjedelen av sitt liv mänskligheten. Den vetenskapliga verksamheten och även föreläsningarna fortsatte han, med långa avbrott, in på sitt sista årtionde. Det är gripande att läsa den store forskarens brev där han beskriver hur han ofta fick besöka sina läkarvänner för huvudvärk och yrsel, hur han inte kunde komma ihåg några namn, att han förlorade kontakten med vetenskapliga kollegor, glömde sina egna resultat, skrifter och korrespondens och inte kunde forma orden. "Det påverkade organet är mitt huvud. Resultatet är minnesförlust, förvirring och yrsel." Alla dessa symtom gör det sannolikt att Faraday led av förgiftning, orsakad av kvicksilvret som användes på hans laboratorium. Det är en störande tanke hur uppenbart lätt det skulle varit att rädda denna man från hans lidanden och hur mycket mer han skulle ha kunnat ge vetenskapen, om orsaken till problemen igenkännts och avlägsnats.

Kanske också den egendomliga sjukdom som drabbade matematikern, fysikern och filosofen Blaise Pascal (1623-1661) i yngre dagar också var kvicksilverförgiftning. Prof. E. Jaensch, Marburg, gjorde mig uppmärksam på detta. Pascal arbetade mycket med kvicksilver under sina välkända barometerexperiment. Hans problem (periodisk huvudvärk, yrsel, tandsmärtor, aptitförlust, allvarlig kolik) utgör en bild av framskriden, långsam kvicksilverförgiftning.

Otvivelaktigt har kvicksilver, som forskningen inte kan vara utan, förorsakat vetenskapen stor skada både tidigare och idag, eftersom metallen nedtryckt kapaciteten hos så många vetenskapsmän. Jag hoppas att denna varning kan bidra till att klarare igenkänna och undvika farorna med denna lömska metall.